Min upplevelse av Ångest/ Oro/ Depression
När kliva upp ur sängen inte längre är något man
klarar av utan vetskapen att ens piller i dosetten ligger och väntar på en. Bara
att sätta sig på sängkanten och sopa i sig den där näven med för tillfället livsviktiga
små vita tabletter är det ända som hjälper gör att man känner sig ännu sjukare.
Stegen från sängen till badrummet känns som en mil, stegen bli släpande och
klumpiga. Tandborsten är för tung, varje stråk över tänderna är som tio
armhävningar. I spegeln ser du en person som en gång var glad, pigg och kry. Nu
är det en grå degmassa med påsar under ögonen från ännu en sömnlös natt full
med grubbel, klumpen är inte alls känns behaglig att slänga ett öga på.
Tankarna börjar bubbla upp ifrån det inre, som att
väcka ett monster. Det kommer aldrig bli bra igen, detta kommer eskalera och garanterat
bli värre och värre, ljuset i min värld är slut. Kläderna du ska sätta på dig,
om du ens klarar av mer efter energin som gick åt att stryka på deodoranten,
sitter helt åthelvete. Ingenting känns speciellt, allt är livlösa plagg som
inte framhäver eller täcker något. Maten smakar inget, växer i munnen
bokstavligen och går endast att svälja med hjälp av vatten. Tacos som var
favoritmaten ligger som en stor färgglad röra, i hopp om att något ska väcka
matlusten till liv, men ack är detta även så oätbart. Sen slår det över,
tröstäter som en pytteliten hungrig rävbebis som tappat bort mamma. Det värsta
är veckorna utan mat. Belöna sig själv med att ännu en dag skippa käket helt
och hållet. Kaffe och cigg är det som håller en levande.
Sätter på radion, hör inte musiken. Allt är platt
och grått. Får ett sms, klarar inte av att skicka något fint tillbaka, allt
hamnar i utkast. Ställer en vas med blommor, känner ingen lukt. Blir bjuden på
bio orkar inte gå. Går på promenad klarar inte av att möta människor på vägen
fram. Ringer sin familj, kan inte känna empati, har inte längre förmågan att
förstå deras problem. Känner sig egoistiskt, det gör ont, man måste ta det
lugnt, vila, tänka på hur mycket man orkar. Tyvärr ser ingen såren du har i
dig, ingen ser din själ (självfallet), ingen ser det du bär på och ingen
förstår. För allas upplevelser är olika. Skuld och skam är bara förnamnet på
det som försiggår. Det är inte accepterat i Sveriges samhälle om en så i
världen att må psykiskt dåligt. Orden folk säger är ”ryck upp dig”, ”efter regn
kommer solsken” osv.
Är man ett psykfall eller har man bara hamnar snett?
Frågorna är många. Går man till öppenvårdspsykiatrin frågar dem vad som är fel
och vad det än är så får man mediciner utskrivna, som de själva för provision
för. I deras system har dem hjälpt, men där sitter man på sängkanten ännu en
dag i sitt personliga helvete och undrar varför de små pillren, för ögononen
ynkliga inte hjälper. Berättar man om sina svarta tankar vill de skicka en till
intuition där man blir hopbuntade som inlagda sillar. Där man bor som i en stor
”må som en påse skit-hög”. Blir även utan förfrågan eller ignorerade protester
iproppad ännu mer av deras ”lyckopiller” som inte funkar om man inte får prata
om det som tynger en, enligt min mening
.När varje andetag är en kamp och värdelöshetskänslan
sitter som ett pannband, är det inte nådigt. Hur ska jag överleva den här dagen?
Vilka människor måste jag prata med idag, vilken skit kommer komma i min väg
idag? Vore jag inte bättre nergrävd i jorden? Enda lugnet är att tänka på
vilken bergsvägg jag ska krascha in i, hur ja ska få ut alla mediciner från
apoteket och svälja ned som den sista måltiden. Att vara självmordsbenägen är
ingen hit vill jag lova. Det är nog inte ens något jag skulle vilja att man
värsta fiende skulle gå igenom. Vaknar på morgonen med ångest och direkt
fantisera om hur man ska ta sitt liv. Vilket tyvärr innebär att man förstör för
hela sin familj och vänner som älskar en. Dock så skiter man i vilket när man
är och simmar på botten och inte ens når upp för att enda andetag i den vanliga
världen.
Kaoskänslor, katastrof tänk blir vardagsmat. Bilen
är trasig när jag kommer ut jag bara vet det, när jag är på väg till Ica kommer
jag att krocka, ingen kommer gilla maten jag lagar, mitt samtalsämne kommer vara
tråkigt, jag kommer försova mig i morgon och kommer säga fel ord. Listan är
lång, troligtvis oändlig när det väl sätter igång.
Jag är kaos, turist i tillvaron, gör fel, gör om och
gör rätt. Räknar mina misstag och klättrar upp igen. Trillar dit på nå skit,
ramlar, reser mig och försöker igen. Kaoset är ett virrvarr. Gör listor, räknar
fel och gör kolummer för rätt och positivt. Resultaten på kaoslistan är alltid
negativa.
Att vara alkoholist är ju inte direkt på någons meritlista.
När allt känns så där extra bäcksvart som det gör ungefär 45830 ggr per dag så
är bara tanken av att få vara redlös, packad, full som en kastrull helt enkelt
bara ta en redig karatefylla som ett plåster på såren. Suget är starkt varje
dag. Ångesten förstärks av alkohol och är ingen lösning. Knappt kortsiktig lösning
efter att ha supit sönder. Paniken är där ännu värre en innan.
Det går inte att
andas, det går inte att leva. Man orkar inte vara nykter men orkar inte heller
vara full. Man vill inte dö men orkar inte leva. Vart är kniven, mina rakblad,
min räddning. Vart är sexet så jag kan bedöva mig med närheten av någon annans
varma kropp. Panik, hyperventilerar. Finns det ingen luft kvar? Vem kan andas lugnt
med mig? Jag klarar inte av något mer. Hur mycket panik finns det i världen,
varför finns det ingen film som heter så? Varför just mig, vem var det som fucking kasta?
No comments:
Post a Comment