Ännu en morgon på psykhuset. Orkar fan inget mer. Vita väggar, allt så sterilt och bara tanken på sjukhuslukten gör mig illamående. Så trött på samhällets svar på psykisk ohälsa. I proppad massa medicin som gör att man blir en grönsak. All tabletter gör att jag blir seg i kolan, hänger inte med, blir rastlös, trött och kan inte koncentrera mig. Lyckats få varenda biverkning som går att få på alla piller också. Torr som en sandöken i munnen, alla kroppsdelar domnar av hela tiden, huvudvärk, illamående osv..Listan blir lång. Extremt negativ idag, förkyld också bara för att livet ska vara extra jävligt.

Igår hade jag möte med en läkare, psykolog, sjuksköterska, praktikant, soc tant, mamma och min lärare i skolan. Vi pratade om jag skulle fortsätta plugga eller inte. Beroende enheten i Kristinehamn tycker jag borde åka på behandlingshem igen men jag är inte så sugen på det. Vi bestämde att jag ska försöka lite till i skolan och så får jag åka hem de dagar jag inte orkar vara kvar.

Vet inte vad jag ska ta mig till utan skolan. Var sjukskriven hela förra året för depression. Låg inlagd och inlåst på psyk runt 6 ggr. Det gör så ont i mig att falla tillbaka i skiten igen. För några månader sen hade jag först bostöd som kom hem och hjälpte mig med veckoschema, handling av mat, städning osv. Bodde sen på stödboende delar av sommaren. Hade en sysselsättning där jag fick klyva ved eller stoppa skruv i påse då jag inte gick på öppenvårdsbehandling för missbruk. Det var inte så rockigt om det nu är rätt sätt att beskriva mitt tragiska bakslag på livet. Skolan ger mig nått att gå upp för på morgonen, ett ställe där jag får känna mig en gnutta normal vad nu det är. Därför vill jag inte ge upp drömmen om det kanske skulle kunna funka. Att jag kanske skulle kunna få bli frisk och få ett jobb där jag på något sätt kan få hjälpa andra människor.

Nu ska jag försöka sova bort resten av den här jävla pissdagen.