Kanske får åka hem på permission idag. Beror på hur mycket skit jag får för mitt hyss ifrån gårdagen. Var inte så snäll emot mig själv och en sjuksköterska råkade se det idag. Vilket sög pung eftersom hon blev vrång och skulle gå till läkaren så jag kunde få ett straff. Vilket är fucking fucked up. När man mår så jävla piss kan man fan inte rå för vad man gör för galenskap för att slippa ångesten som finns där 24/7. Blir så lack. Blir det så att jag inte får åka pga av detta så tar jag fan och packar mina väskor och försvinner fortare än kvickt. Så jävla trött på att vara inlagd och inlåst. Det är så jävla jobbigt. Man kan fan inte bli frisk när alla runtomkring är så sjuka. 

Önskar mer än allt att jag fick bli frisk och slippa falla tillbaka. Är så rädd för att bli bra igen, komma på benen, orka med vardagen, slippa ha dödslängtan,för jag är så himla rädd att bli sjuk om några veckor/ månader igen. Så får man tydligen inte tänka här, man får bara tänka positivt och icke att förglömma att efter regn kommer solsken. GAAHH säger någon att "det kommer blir bra igen" så blir det bitchslap in the face, whit a chair. Utan tvekan. 

Känner mig så övergiven av Gud. Kanske är det så att Jesus bär mig när jag inte orkar gå själv. Kanske är det så att jag aldrig är ensam för änglarna är med mig. Fast det känns som att Gud har gett upp hoppet om mig. Mina böner blir korta och ofokuserade. Tankarna snurrar iväg på annat, tankarna blir svarta och negativa och så kommer ångesten. Ångesten som aldrig lämnar mitt bröst. Som trycker, river och bultar. Ångesten som tillslut har satt sina spår i varje kroppsdel och som mynnar ut i gråt och panikångest, jag hyperventilerar, längtar efter döden. Längtar efter att det ska bli tyst, i huvudet, i bröstet. Så det kan sluta htrycka, riva och bulta.