Ångesten ligger tät över avdelningen på sjukhuset där jag återigen hamnat igen. Frukosten är framdukad och står extra länge eftersom det är söndag, enligt Gud vår vilodag. Oron i mig går inte att beskriva. Vad ska jag göra med mitt liv, mitt trasiga liv, mitt liv som alla säger är så värdefullt.. Platsen på behandlingshemmet har jag blivit av med men det finns en chans att få åka till ett familjehem som är knutet till hemmet. Kanske är det en början. Tvångsvård är ju inget att rekommendera någon men var för skev i skallen för att förstå mitt eget bästa. Är det nån som vill ringa och be för mig uppskattas det. Har bråkat en del med Gud, min herre, min skapare, min fader, mitt allt. Hjälp mig, är inte förmögen att hjälpa mig själv