Befinner mig för tillfället på mitt helvete på jorden, inlagd på psyket. Denna gång i Jönköping. Tidigare har jag legat i Säter, Falun och Karlstad x antal gånger. Ärligt talat så ser jag fucking ljuset. Är så extremt överdrivet jävla trött på det här skitlivet. Blir behandlad, i vanlig ordning, som om man inte vore ett öre värt av personalen. Kämpat med den här depressionen i år nu och inte blir det något bättre, mår som en påse skit vart jag mig än i världen vänder. Vad ska jag ta mig till undrar jag och stirrar i taket och kommer bara på en tragisk lösning…

Känner mig maktlös, frustrerad, irriterad, förbannad och fylld med sorg. Vart kämpigt varje dag på behandlingshemmet, haft massa ångest och gråtit sönder. Grävt upp mycket gammal skit som barndomen, tonåren allt som lett att man hamna i missbruket, relationer osv. Kan inte riktigt hantera att känna, det känns som jag går sönder. Det är så mycket sorg i allt det här men främst skuld och skam. Vad man gjort, mot sig själv och mot andra. Gjort om samma misstag gång på gång och förväntat sig nytt resultat, ja ren galenskap. Förr han jag tagit till flaskan för att hantera känslorna, nu har jag fan inga verktyg. Rentutav lider istället, får panikattacker, kvider, gråter, vill skrika och slå men vågar inte.

Kom hit på eftermiddagen till psyket i måndags. En av tjejerna på hemmet fick utbrott på mig på förmiddagen och berättade för mig i princip hur dum i huvudet hon tyckte jag var och hur lite hon brydde sig om mig och mina problem. Visste inte vad jag skulle göra och orkade inte sitta och käfta emot så allt bara braka ihop för mig. Det rann liksom över, allt jag samlat på mig i veckors tid. Hade samtal med två i personalen på eftermiddagen och försökte förklara hur tankarna gick, hade då bölat hela dagen. Vi bestämde tillsammas att jag skulle åka in. Är inte som sagt första gången det blir svart i skallen på mig och jag blir rädd för mig själv och vad jag ska göra, det var bara 3 månader sen sist vilket nu känns som ännu ett misslyckande.. Har den här gången inte tagit något återfall i alla fall, har kvar mina 4 månader som ren. Satt på psykakuten i 9-10 timmar vilket var förjävla jobbigt. Doktorn ville inte lägga in mig, vilket är konstigt med tanke på vad jag berätta för honom, mitt inre, hur jag egentligen mår och vad jag planerar att göra för att få det att ta slut. Blev förbannad på honom, men orkade inte riktigt fajtas. Fick till slut en plats.

Nu sitter jag har med tusen tankar och försöker sätta ord på det hela eftersom det är bokstavligen kaos i hjärnan. Haft en riktigt usel dag med massa tårar. Ända sedan jag kom hit har det vart snack om att jag ska bli flyttat till Karlstad och att det är dem som ska ändra på mina mediciner om det nu ska göras och absolut inte här, eftersom det är Karlstad som satt in pillren. Finns bara problem med detta, det finns ingen garanterad plats åt mig där, så åker jag dit får jag sitta på psykakuten igen och hoppas på det bästa.. Inte nog med det, inte en jävel vill ta på sig ansvaret så jag kommer dit. Karlstad vägrar hämta mig, Jönköping vägrar betala för att skicka dit mig. Soc vill inte, behandlingshemmet sa nej och mamma kommer inte göra det. För det är ingen som känner att det är deras ansvar och så handlar det ju självfallet om pengar. Satans jävla påfund. Ska jag gå dit eller, nä juste jag har ju vingar så flyger väl dit. Idioter.

Hur det nu än blir så måste jag ta ett aktivt val om jag ska tillbaka till behandlingshemmet eller inte. Är ju där frivilligt. Känner just nu att jag är för svag för att vara i behandling men vad är alternativet, att gå och dra benen efter sig och det fetvägrar jag. Väntade sen i höstas tills för 4 veckor sen för att komma iväg till hemmet. Det var hemskt att känna hur man bara stod still, det är en utav mina stora rädslor, att inte komma vidare. Så står nu i ett dilemma, what to do?