I natt drömde jag att jag dog. Det var konstigt för i drömmen var jag rädd för att få kulan i pannan...

 Jag åkte vattenrutschbana i ett vattenland. Helt plötsligt förändrades den glada ljuva sommardagen till terror och skräck. Alla var livrädda och slängde sig ner för rutschbanorna så det blev stopp i tunnlarna. Till en början var jag lugn som en filbunke. På något sätt fick mina nära-döden-upplevelser  från dagarna innan mig att känna att jag besegrat döden. Att ingen kunde stoppa mig från att leva igen. Plötsligt satt vi som på ett led på marken i en kana och där kom mördarna med stora pistoler. De frågade efter allas namn och när man svara fick man ett skott i huvudet. Själv var jag sist i ledet och vägrade svara utan dök under vattnet för att de inte skulle kunna se mig men det gjorde dem självfallet ändå eftersom vattnet var genomskinligt. När pistolskottet avlöstes och träffade sidan av min skalle så vaknade jag upp helt kallsvettig. Precis sekunden innan jag skulle försvinna från jordens yta var jag plötsligt rädd, livrädd, att dö.

-Varför var jag rädd i drömmen? Kanske är det så att jag hela tiden velat leva men inte riktigt har vetat om hur.