Tuesday, October 21, 2014

Känner mig så extremt förnedrad. Personalen på psykhuset ignorerar mig när jag kommer och frågar något. De har aldrig tid att sitta ned och lyssna. Kämpa med mig, kämpa emot ångesten och de svarta tankarna. Jag ska och vill vinna kampen den här gången men jag måste få hjälp. Det är ett faktum annars hade jag aldrig varit här. Istället sitter det 10 pers ifrån personalen och fikar och skrattar. De har beslagtagit mina saker, eftersom de vill straffa mig, fortfarande, för självmordsförsöket i fredags. Blir så arg att jag bad alla här dra åt helvete i morse för att sedan sjunka ned på golvet och råböla i panik.

Så extremt ostabil är jag och då undrar jag varför dessa idiotiska konsekvenser ska fortsätta drabba mig. Inte får jag ha mina skor för de tror att jag ska hänga mig med hjälp av snörena. Det är kallt och blött på balkongen där man röker så strumporna blir alldeles klibbiga. Inte får jag min jacka vilket också skulle hjälpt emot den nya kalla höstvinden. Fick först inte ha mitt kedjetäcke som är vetenskapligt bevisat att hjälpa emot ångest eftersom de tror jag ska pilla ur kedjorna och göra mig illa. Är arg och trött på att vara här. Försöker verkligen visa att jag vill nu, så jag får åka hem någon jävla gång. Vart inlåst två veckor, det börjar verkligen stiga mig över huvudet. Om den viktigaste tidpunkten på dagen blir om man får gå med sköterskan till kiosken har verkligheten utanför de här väggarna börjat tyna bort alltför mycket.
 
Ute blåser vinden kall,
Kall som bara en höstvind kan
Kunde jag skulle jag stå där
Stå still och låta löven få virra
Låta löven få virra fritt
Löven skulle få virra runt allt som är mitt
Allt som är mitt och bara få virra fritt



No comments:

Post a Comment