hej,

Sånt där obeskrivligt kaos i hjärnan nu på kvällskvisten precis som vanligt. Sitter här alldeles för sent känner jag nu klockan är snart 23.00. Haft en riktigt jävla kass dag. Igår var inte bättre, hade ångest från det jag vakna och det lyckades hålla i sig över natten för haft lika idag också. Legat på rummet både igår och idag nästan hela dagarna. Då växer det där mörka och blir svårt att hantera. Förmår mig dock inte att ta mig ur rummet och va social så ofta, det känns liksom för jobbigt att möta de andra. Har nästintill dragit på mig socialfobi i den här depressionen. Missa gruppterapin i morse också försov mig till lunch, smidigt. Va iallafall på ett möte ikväll i Jönköping med vännerNA. Kändes bra, fick prata ur mig lite höll på att börja grina vet inte varför. Allt känns sådär jobbigt och omöjligt för tillfället och har gjort det ungefär sedan jag kom tillbaka hit till behandlingshemmet för en vecka sen. 

Försöker verkligen stenhårt att vara med på all terapi och vara social utanför det också., En idag ba varför va du inte med på grupp du måste försöka mera, ja ba jag försöker, hon ba försök mer. Då blev jag irriterad. Fan komma här å komma liksom... Nu blev svenskan halvkass kände jag.. Det är svårt att förklara ibland bara.

Nu sitter jag här och blir störd utav att jag inte känner mig nu lugnare fast jag försöker reda ut tankarna med ord. Vet inte riktigt vad jag förväntade mig men ofta hjälper det att skriva ner vad jag tänker för att lugna stimmet i virrpannan där uppe, men icke. Känner mig nästan lite förtvivlad, vet att kudden väntar på ett tungt huvud, vet hur lite jag vill hamna just där och grubbla desto mer, vet hur lite jag vill vakna imorgon och inse att ångesten håller i sig. Man kan ju bara sitta här och slå på tangenterna, låta bokstäver bli ord, bli meningar, låta det ha en rödtråd som man inte förstår förrns efteråt. För att sedan klicka på publicera och sen är allt offentligt, som så många gånger förr. Vad är meningen. Varför? Eller varför inte? En del av mig skriver mycket om psykisk ohälsa och missbruk för att ge det hela min version och visa en sida av det för att kanske inte alla vet hur det kan vara eller se ut. En del av mig skriver för att jag föraktar tabun inför att tala om sådana problem, Största anledningen är  nog för att jag själv har sånt stort behov av att få ur mig och för att få vara kreativ.

Xoxo
Gossip Hanna

bilder från ungefär ett år sen

jag och mitt ex netta 

Hej hopp gummisnopp!

Hej hugg analplugg!

Här svänger det i humöret och tankarna. Idag har det gått rätt bra att vara Hanna. Inte så ofta så tummen upp! Soc skjutsa tillbaka mig till behandlingshemmet idag. Hade extrem ångest i bilen på väg hit. Gjorde riktigt ont i hjärtat, kändes sorgligt och plågsamt. Det släppte dock när vi kom fram alla var så trevliga och kom och hälsa och krama om mig. Kändes välkomnande att komma hit igen men ändå jobbigt och svårt. 

Fick inte vara kvar längre psykhuset i Jönköping. Det kom in nån dåligt påläst hobbyläkare på beroendeavdelningen (där man avgiftas) där jag av någon okänd orsak låg och sa att mitt behov av att avgiftas hade blivit uppfyllt och att jag skulle bli utskriven. Jag hade innan detta inte brukat någon form av droger eller alkohol så hon prata rent utav i nattmössan. Vidare sa hon att ingen skulle hjälpa mig att komma till sjukhuset i Karlstad så att jag kunde få hjälp. Låg på avdelningen en vecka utan att någon ville hjälpa mig. Ingen ville prata med mig eller kolla på mina mediciner. Fick inte träffa någon läkare från det jag blev inlagd tills det jag blev utskriven. Den läkaren tyckte att självmordstankar var något man skulle bara lära sig hantera själv och inte söka till psyket för. 

Blev hämtad av personal i behandlingen i tisdags. Hade bett mamma komma och hämta mig så jag fick åka hem en vecka och landa lite med tankar och ångest innan jag skulle kastas in i terapi på hemmet. Hos mamma lyckades jag vända båten till det positiva. Väljer ännu en gång livet. Dock så fruktansvärt trött på att kämpa emot mina demoner som verkar ha som mål att förgöra mig. 

Idag har jag suttit i möte med soc och personalen här. Städade sen rummet, bytte sängkläder, sydde lite, duscha och måla naglarna. Känns gött att få så mycket gjort. Även kopplat in mina högtalare jag tog med mig hemifrån. Nu kan jag äntligen spela lite musik.

Söker efter sommarenNär vintern är på insidanLetar förgäves efter den där jag varInnan det svarta komDet svarta som tog överSom inte ska få vinnaSom inte vannÅ du eviga bergochdalbanaOm bara någon kunde säga att allt kommer bli bra

Befinner mig för tillfället på mitt helvete på jorden, inlagd på psyket. Denna gång i Jönköping. Tidigare har jag legat i Säter, Falun och Karlstad x antal gånger. Ärligt talat så ser jag fucking ljuset. Är så extremt överdrivet jävla trött på det här skitlivet. Blir behandlad, i vanlig ordning, som om man inte vore ett öre värt av personalen. Kämpat med den här depressionen i år nu och inte blir det något bättre, mår som en påse skit vart jag mig än i världen vänder. Vad ska jag ta mig till undrar jag och stirrar i taket och kommer bara på en tragisk lösning…

Känner mig maktlös, frustrerad, irriterad, förbannad och fylld med sorg. Vart kämpigt varje dag på behandlingshemmet, haft massa ångest och gråtit sönder. Grävt upp mycket gammal skit som barndomen, tonåren allt som lett att man hamna i missbruket, relationer osv. Kan inte riktigt hantera att känna, det känns som jag går sönder. Det är så mycket sorg i allt det här men främst skuld och skam. Vad man gjort, mot sig själv och mot andra. Gjort om samma misstag gång på gång och förväntat sig nytt resultat, ja ren galenskap. Förr han jag tagit till flaskan för att hantera känslorna, nu har jag fan inga verktyg. Rentutav lider istället, får panikattacker, kvider, gråter, vill skrika och slå men vågar inte.

Kom hit på eftermiddagen till psyket i måndags. En av tjejerna på hemmet fick utbrott på mig på förmiddagen och berättade för mig i princip hur dum i huvudet hon tyckte jag var och hur lite hon brydde sig om mig och mina problem. Visste inte vad jag skulle göra och orkade inte sitta och käfta emot så allt bara braka ihop för mig. Det rann liksom över, allt jag samlat på mig i veckors tid. Hade samtal med två i personalen på eftermiddagen och försökte förklara hur tankarna gick, hade då bölat hela dagen. Vi bestämde tillsammas att jag skulle åka in. Är inte som sagt första gången det blir svart i skallen på mig och jag blir rädd för mig själv och vad jag ska göra, det var bara 3 månader sen sist vilket nu känns som ännu ett misslyckande.. Har den här gången inte tagit något återfall i alla fall, har kvar mina 4 månader som ren. Satt på psykakuten i 9-10 timmar vilket var förjävla jobbigt. Doktorn ville inte lägga in mig, vilket är konstigt med tanke på vad jag berätta för honom, mitt inre, hur jag egentligen mår och vad jag planerar att göra för att få det att ta slut. Blev förbannad på honom, men orkade inte riktigt fajtas. Fick till slut en plats.

Nu sitter jag har med tusen tankar och försöker sätta ord på det hela eftersom det är bokstavligen kaos i hjärnan. Haft en riktigt usel dag med massa tårar. Ända sedan jag kom hit har det vart snack om att jag ska bli flyttat till Karlstad och att det är dem som ska ändra på mina mediciner om det nu ska göras och absolut inte här, eftersom det är Karlstad som satt in pillren. Finns bara problem med detta, det finns ingen garanterad plats åt mig där, så åker jag dit får jag sitta på psykakuten igen och hoppas på det bästa.. Inte nog med det, inte en jävel vill ta på sig ansvaret så jag kommer dit. Karlstad vägrar hämta mig, Jönköping vägrar betala för att skicka dit mig. Soc vill inte, behandlingshemmet sa nej och mamma kommer inte göra det. För det är ingen som känner att det är deras ansvar och så handlar det ju självfallet om pengar. Satans jävla påfund. Ska jag gå dit eller, nä juste jag har ju vingar så flyger väl dit. Idioter.

Hur det nu än blir så måste jag ta ett aktivt val om jag ska tillbaka till behandlingshemmet eller inte. Är ju där frivilligt. Känner just nu att jag är för svag för att vara i behandling men vad är alternativet, att gå och dra benen efter sig och det fetvägrar jag. Väntade sen i höstas tills för 4 veckor sen för att komma iväg till hemmet. Det var hemskt att känna hur man bara stod still, det är en utav mina stora rädslor, att inte komma vidare. Så står nu i ett dilemma, what to do?