Varning, jävligt personligt inlägg. Behövde skriva av mig. Skriver precis vad jag tänker och tycker och orkar fan inte bry mig en pissmyrsskvätt om vad du tycker om mig eller vad som är lämpligt att skriva på internet. Min blogg, mina tankar, mina inlägg.

PUSS 

Igår fredag fick jag åka hem på permission. Allt gick bra, jag följde med mamma hem och somna i hennes säng i flera timmar. På kvällen kom lillasyster Sara och hennes pojkvän Mattias på besök och skulle äta middag med oss. Mamma hade lagat ungstekt kyckling och potatisklyftor. Lillebror Jonathan kom hem och gav mig en kram, vilket han sällan gör. Jag blev varm i kroppen, jag älskar verkligen mina syskon. Efter min tupplur och före middagen så sa jag att jag skulle hem och byta kläder för att jag kände mig obekväm. 

Bilnycklarna hängde i nyckelskåpet i hallen och jag stoppade på mig dem och gick ut, det var en kall höstkväll. Bilen stod parkerad utanför huset och jag satte mig i bilen och började åka. Parkerade gjorde jag utanför systemet i Kristinehamn. På något som kändes som autopilot gick jag in i affären och fyllde en varukorg med öl.
Hem åkte jag och ställde in de två påsarna i kylen och så bytte jag kläder som jag sagt att jag skulle göra. Väl tillbaka hos mamma åt jag mat och sedan ville jag åka hem. Mamma tillät mig inte att köra eftersom mina kvällsmediciner gjort mig helt groggy. Så Sara och Mattias körde hem mig.

Hemma laddade jag min vattenpipa, öppnade en öl och hämtade kökskniven och toalettpapper. Satt och rökte, halsade ur ölen, hämtade en ny en gång i kvarten och gjorde snitt i armen med kniven. Det kändes bra att bedöva mig men ångesten fanns där, ångesten som aldrig lämnar. De fick mig att trycka kniven hårdare emot den stackars huden. Redan på psykhuset hade jag haft en plan på vad jag skulle göra när jag kom hem. När jag öppnat sjunde ölen så tog jag ned min medicinkorg jag hade stående på bokhyllan och började kolla hur många kartor jag hade av allt. Skulle det räcka?

Niklas ringde jag när jag började bli rädd för mina tankar. Han kom som ett skott när jag berättade för honom vad jag tänkt göra och försökte prata med mig och få mig på andra tankar. Men allt var hopplöst, jag var alltför negativ. Han satt med mig ett tag och jag rökte i sängen. Han höll om mig, det kändes bra men jag ville inte luta mig mot honom för länge jag ville ju kunna dricka också. Som den alkoholist jag är så kan jag inte sluta dricka när jag väl har börjat. Det gjorde ont i mig att jag tagit återfall efter 2 månader nykter.

Efter ett tag slog det slint i hjärnan. Pillren i korgen liksom skrattade åt mig och hånade mig. Det hördes skrik ur korgen: ät mig, ät mig… Då tryckte jag ur ett gäng ur en karta antidepressiva. Niklas blev rädd och försökte stoppa mig men jag fortsatte ta mer tabletter. Han välte ut min öl och mitt glas vatten jag hade stående på bordet så jag inte kunde svälja ner dem. Då försökte jag förgäves att ta mig in på toaletten för att svälja ner pillren med vatten från kranen men han höll fast mig. Vi brottades och en dalahäst i porslin föll ned från bokhyllan och krascha i golvet med en smäll.  Då ringde han ambulansen och polisen kom också.

Jag ville inte dö men orkade inte leva längre, inte med den irriterande emotionella cancern. Ambulanspersonalen och polisen tvingade ner mig i ambulansen. De knäppte fast mig och jag knäppte upp bältet och flydde ur bilen. Ville bara dö, ville upp och dricka mer och ta mer medicin så jag bara kunde få dö någon jävla gång. Jag visste att om jag satte mig i ambulansen igen så skulle jag hamna på psykavdelningen igen så småningom. Polisen såg till att jag hamnade fastspänd i bilen, de hotade med att jag skulle få åka polisbil till akuten men jag sa bara att jag inte kunde bry mig mindre. Så likgiltig, så trött på allt. Konversationerna var bara meningslösa, bara inlärt prat som kom ut. Jag var bara en situation på deras jobb som de får betalt för att lösa så de sen kan åka hem till sina familjer och deras liv.

Ambulansen tog mig till Karlstad vilket tog en tid och då låg jag bara och grät och skrek. Varför kunde de inte bara låta mig få slippa, slippa leva. Akutpersonalen tog prover på mig, när jag blev lämnad själv i rummet letade jag i min handväska efter mer tabletter men polisen måste ha tagit medicinen.

Sen blev det svart och jag vaknade upp något senare kl 6 på morgonen. Då fick jag åka rullstol från akuten till psykavdelningen som jag redan legat på en och en halv vecka. Så less på att vara tillbaka. Sov bort hela lördagen, åt ingenting gick inte ens på toa. Bara full av ångest, ledsen över att livet är så hårt emot än att självmord känns som ända utvägen. Kände att jag önska att Niklas slapp se mitt psyk bryt. Personalen på psyk straffa mig genom att ta mina saker ifrån mig. Till och med min dator, som jag behöver så jag kan skriva av mig. Nu har jag äntligen fått den.