I New York går en buss till öst och en till väst och där sitter en man med en käpp och en grå basker och läser en skrynklig tidning
I Paris knäpper någon ett kort på Eiffeltornet och njuter av utsikten
I Stockholm kan man se ett nyförälskat par gå över gatan, hand i hand
I Bangkok kokar någon ris, familjen är samlad och ska snart sätta sig till bords
Någonstans tar en stor muskulös medelålders man sig en shot vodka och svär kort därefter
Mitt i mellan i ingenstans slänger någon in vedkubbar i spisen och längtar efter värmen

Jag sitter på tåget och far igenom tiden
Men ändå känns det som att allt står still...

-

Känner mig så övergiven av Gud. Kanske är det så att Jesus bär mig när jag inte orkar gå själv. Kanske är det så att jag aldrig är ensam för änglarna är med mig. Fast det känns som att Gud har gett upp hoppet om mig. Mina böner blir korta och ofokuserade. Tankarna snurrar iväg på annat, tankarna blir svarta och negativa och så kommer ångesten. Ångesten som aldrig lämnar mitt bröst. Som trycker, river och bultar. Ångesten som tillslut har satt sina spår i varje kroppsdel och som mynnar ut i gråt och panikångest, jag hyperventilerar, längtar efter döden. Längtar efter att det ska bli tyst, i huvudet, i bröstet. Så det kan sluta trycka, riva och bulta.

Jag väljer livet. Livet med all sin färg, sin glas, med det magiska och tragiska, med värmen, kärleken och kylan, skratten och gråten. Jag väljer livet för att jag kan. Jag väljer livet för att det kan vara lika bra som det är dåligt. För att just jag är värd det fina. För att jag kan vända båten och ro den i hamn.