Under alldeles för lång tid har ångesten fått styra mitt liv, styrt mig ner i det svarta. Där i det svarta har tankarna gått i 140 km/h och aldrig verkat vilja ge upp med att få mig till att inse att döden är bättre än livet själv. Alkoholen har druckits efter impulsbeslut och förstört så enormt mycket. Under på tok för många år har mediciner, som jag stundtals har knaprat på för skojs skull eller för att glömma och slippa känna, minimerat min personlighet. 

Nu är det dags att vända skutan. Jag är den ända som kan göra mig fri. Fri som en fågel som flyger över havet blå. Fri från det jag anser att jag gjort fel. Intalar jag mig själv att jag är förlåten för mina synder, sådant som ingen kan göra ogjort så har jag kommit en lång väg. Nu måste jag ta steget framåt, även fast det gör att jag kan falla ner igen. Orädd, med ryggen rak och huvudet högt ska jag börja klättra upp ur den här otrygga brunnen. Nu ska jag försöka få huvudet över kanten, kanske skymta en sol, en äng med gräs men främst ska jag se, med mina små gröna ögon att friheten finns där.

-

Nu har jag äntligen fått ett datum på när jag för första gång ska få besöka behandlingshemmet. 28 Januari ska jag dit på ett besök så vi kan prata igenom vad som förväntas av båda parterna. Efter det kommer jag förhoppningsvis fort bli inskriven. Kommer att vara där i tre månader till att börja med sen kan det bli förlängt. Min största rädsla nu är att jag ska bli kvar här på psykhuset i Karlstad tills dess. Kommer fan inte palla de. Är dock kluven för vet inte om jag fixar det hemma själv heller. De pillar i mig massa benzo nu( har även fått 5 nya andra mediciner, vilket stör mig något så extremt jag hatar verkligen tabletter) både Sobril och Imovane. Vet inte hur det ska hantera det på hemmaplan, att bara ta så mycket som doktorn ordinerat.. Försöker att ta en dag i taget och inte tänka så långt men det är svårt. Kommer iallafall få prata med min läkare i morgon så då kanske vi kan komma på någon plan tillsammans.

Får kanske permission att åka hem och sova en natt i helgen. Det hade vart guld. Vore fint att få komma till lägenheten och se till mina troligtvis döda blommar, packa ur väskan och lägga i nya rena kläder, ta en dusch osv. 

Är så tungt att ligga inlagd, blir för det mesta behandlad som skit och att jag känner mig kränkt är bara förnamnet. De petar in en tabletter på måfå och när man frågar vad det är för något som ska in i kroppen och mixtra med alla signalsubstanser osv får man bara ett glas vatten att svälja ner skiten med. Fått alla grejer inlåsta fram tills idag. I nästan två veckor har jag inte sett skymten av nå av det jag hade med mig. Fick inte ens ha mina skor, schampo eller smink. Så drygt att behöva fråga om ett ombyte av sina egna grejer, eller be om lov för att kika i sin egna handväska om man har några pengar kvar.. Häromdagen fick jag besök som de flesta kvinnor får en gång i månaden. Då frågade jag om inte det kunde gå för sig att jag fick ett par rena nya fräscha underkläder. Men icke sa Nicke, det fick jag ej. Utan fick gå omkring och känna mig äcklig i flera timmar innan det passade herrskapet. Trött på att känna mig inlåst, även fast jag är här frivilligt så kan jag inte gå ut. Dörrarna är låsta och de kommer inte öppnas även fast jag skulle be om det.

Tips på en rolig serie: New Girl

Tips på en sjukt bra låt: New National Anthem

Saknar sommaren!!!