Hejsan hoppsan bloggen!

Länge sen jag skrev, har ärligt mest sovit. Minst 16 timmar om dagen. Helt slut och vet inte varför. Troligtvis någon infektion i kroppen. Lämnat massa prover på vårdcentralen. Hade någon typ utav vinterkräksjukan förra veckan och det sög riktigt ordentligt. Tack vare de så har jag hamnat ännu mera efter i skolan så kommer nog att avbryta mina studier och börja om i ettan nästa år.

Var och julpyssla i skolan igår. Kladdade med pepparkakor och gjorde ljuslyktor. De var jättemysigt.

I helgen kommer stora tjocka släkten för mammas gubbe ricard fyller 50 . Ikväll ska jag baka tre tårtor till gästerna som kommer både fredag och lördag.

Köpt ny bil. Sålde golfen igår och trolla fram lite cash och köpte syrrans bmw. Känns så gött med en redig bil.

Martina en av mina bästa vänner som jag träffa i USA kommer och hälsar på mig 2-9 dec. Ser fram emot det så sjukt mycket. Ska se om vi kan åka till Stockholm på något sätt.

Behandlingshem ska jag ansöka om på måndag. Ska troligtvis åka iväg 3-6 mån. Har lite jag behöver ta tag i. Så hoppas på det bästa. Hade möte idag med soc och psyk så hoppas de vill finansiera kalaset på något sätt.

Nej nu blir det middag

Xoxo
gossip hanni

Söndag igår och var iväg på Pole Dance. Det var riktigt kul och svettigt värre. Sträckte tyvärr armen och ena benet åt fel håll så har jätte ont idag tillsammans med träningsvärken. Det är inte lätt när det svårt men skönt när det går! Har skrivit upp mig på en tilläggskurs och ska försöka mig på att bli ännu bättre på att dansa denna intressanta Pole dance. Ser riktigt fram emot nästkommande söndagar.

Idag är det måndag och jag kämpade mig iväg till skolan. Det gick bra även fast jag inte kom iväg förrns efter lunch. Va kul att träffa alla i klassen igen efter 3 veckor borta. Blev en lektion i datakunskap som var nästintill hopplöst svår. Hoppas jag får slippa fler sjukhusinläggningar nu ett tag fram över åtminstone så jag kan få vara i skolan.  Vart på möte nu ikväll också, skönt att vara där och bara andas en stund och ta det lugnt.

Har en vision om att åka tillbaka som au apir i USA efter utbildningen om jag klarar den. Det hade varit magisk underbart att få återse detta land igen och faktiskt bo där. Saknar USA alldeles för ofta. Kan inte förstå att jag fixade 2 år där men är stolt över mig själv och glad för allt jag fick med mig ifrån min resa.

Färgat håret brunt som jag älskar, ser nästan lite för normal ut men jag gillar det, för en gångs skull. Har även köpt dösnygga klackar som är mina nya favoriter i skohyllan. Tände ett ljus för morfar på minneslunden här i Kristinehamn i helgen också. Kändes bra, saknar morfar varje dag. Önskar han var kvar med oss, så tomt utan dig <3 

Det är lördag och jag är glad. Sitter på golvet och bara har det gött här framför datorn. Musiken ljuder högt ifrån högtalarna, kan inte mer är njuta. 

Ringde doktorn mitt i veckan och fick han till att ta bort hälften av mina mediciner så nu mår jag mycket bättre. Biverkningarna innan var fan inte att leka med. Så härligt att vara tillbaka och vara Hanna igen.

I morgon är det söndag och det betyder att det blir pole dance på kvällen. Ser fram emot det, älskar verkligen att dansa bort den annars så tråkiga söndagen. 

Satsar på att vara tillbaka i skolan på måndag. Det känns skönt att det var lov lite lov från allt efter sjukhusvistelsen. Ser fram emot att träffa alla igen men är lite nervös över att komma tillbaka. Hoppas jag klarar av att ta igen allt.

Nu ska jag kila

Xoxo

Haft en mysig helg med besök av Dennis, sötmormor och Rebecka. Tråkigt att bra helger tar slut så fort. Avslutade helgen med att åka på Pole Dance kurs i Karlstad. Orkade knappt dansa men var med iallafall. Missade två gånger när jag låg på sjukhuset.. Har bestämt mig för att gå en fortsättningskurs och lära mig ännu mer. Det är så kul och jättebra träning. Har träningsvärk i hela kroppen idag.

Vart en tung helg. Vart väldigt trött och seg och haft ångest. Sovit mycket och haft svårt att hänga med. Vet att det är medicinerna som jag för tillfället hatar. Torr i munnen, ont i bröna, gått upp i vikt, konstant hungrig, trött hela tiden, vimsig, koncentrationssvårigheter, halvt blivit blind osv. Listan slutar inte har så sjukt mycket biverkningar, Det känns så orättvist, antingen har jag feting ångest och dödslängtan eller så lider jag av att inte funka som en normal människa.

I veckan är jag ledig ifrån skolan och ska främst kurera mig för att försöka kunna komma tillbaka. Känns tungt att ligga här i en vecka, men har inga andra planer. Har dock en massa möten att gå på. Det känns tråkigt och jag önskar jag hade någon bra serie att följa så om någon har tips så får ni gärna höra av er! Nyss sett klart alla säsonger på Californiacation som var guld.

Vet inte riktigt hur jag ska göra, Är sjukt trött på att må så här som jag gör nu efter sjukhuset. Seg i kolan och helt väck. Funderat mycket på behandlingshem, då vet jag att mina mediciner försvinner fortare än kvickt. Eftersom de brukar vara emot alla substanser som är sinnesförändrande. Jag har ju ett missbruk som hade vart bra att ta tag i också. Det som är mest positivt med behandlingshem är att man får jobba med sig själv. Har vart iväg en gång förut och det var väldigt givande. Däremot kan jag inte fortsätta med skolan då och det vill jag ju. Är så kluven. Vet inte vad jag ska ta mig till..

Så skönt att vara hemma igen. Riktigt myser. Aldrig mer psykinläggning... hoppas jag!

Dennis är här och sover hos mig i helgen. Mormor och storasyster Rebecka är hos mamma så kul att de är här och hälsar på.

Dennis duschar och jag är nysminkad och klar för äventyr i Karlstad. Vi ska på bergvik och shoppa. Kanske blir att vi åker och shoppar i Charlotteberg någon dag också.

Mår guld och är tacksam över det jag har, familj och vänner.

Puss och kram skumbanan

Det är morgon på psykhuset. Frukosten har nyss blivit avdukad. Dimman ligger tät utanför fönstret. På balkongen har jag läst en gammal dagstidning och rökfyllt luftområdet som finns innanför det avgränsade gallret och glasrutorna.  Sjukhuslukten ligger tung inne i korridoren. Det råder oro, ingen av patienterna vet vad dem ska göra. Ska man gå och lägga sig igen? Ännu en värdelös, hopplös tung dag på pysket i Karlstad.. Eller ska man kanske ta och spela ett parti Yatzy och hoppas att det ska fördriva tiden, om så med några minuter.. Oron ligger tung på psyket denna morgon. 

Själv sitter jag på rummet och väntar på något som känns som en dödsdom. Ska jag få åka hem idag. Mitt ansikte ser annorlunda ut idag, jag har orkat sminka mig och plattat mitt lila hår. Väntan och längtan hem är outhärdlig. 

Har precis läst igenom min bok som jag skrivit.  21 tredje gången gillt. Det var rätt mycket att ändra  men nu är jag riktigt nöjd. Ska se om jag kan skicka in den till ett par förlag som manus och se om någon vill publicera den. Är spänd men hoppas på det bästa.

Kanske blir utskriven i morgon från det här psykhuset. Extremt trött på översittarfasoner och maktmissbrukare.
Har lov från skolan v44. Då hade jag egentligen planer på att åka till USA och träffa min älskade vän Lucky. Det blir dock inget av med detta. Sjukintygen till försäkringsbolaget och flygbolaget är inskickat så snart får jag väl pengarna tillbaka från flygbiljetterna.

Idag ska bli en bra dag

En dag utan ångest

Idag ska jag vara glad och tacksam över det jag har

Tacksam över min familj och vänner som bryr sig

Idag ska bli en dag där allt bara är bra

Xoxo Gossip Hanna

Känner mig så extremt förnedrad. Personalen på psykhuset ignorerar mig när jag kommer och frågar något. De har aldrig tid att sitta ned och lyssna. Kämpa med mig, kämpa emot ångesten och de svarta tankarna. Jag ska och vill vinna kampen den här gången men jag måste få hjälp. Det är ett faktum annars hade jag aldrig varit här. Istället sitter det 10 pers ifrån personalen och fikar och skrattar. De har beslagtagit mina saker, eftersom de vill straffa mig, fortfarande, för självmordsförsöket i fredags. Blir så arg att jag bad alla här dra åt helvete i morse för att sedan sjunka ned på golvet och råböla i panik.

Så extremt ostabil är jag och då undrar jag varför dessa idiotiska konsekvenser ska fortsätta drabba mig. Inte får jag ha mina skor för de tror att jag ska hänga mig med hjälp av snörena. Det är kallt och blött på balkongen där man röker så strumporna blir alldeles klibbiga. Inte får jag min jacka vilket också skulle hjälpt emot den nya kalla höstvinden. Fick först inte ha mitt kedjetäcke som är vetenskapligt bevisat att hjälpa emot ångest eftersom de tror jag ska pilla ur kedjorna och göra mig illa. Är arg och trött på att vara här. Försöker verkligen visa att jag vill nu, så jag får åka hem någon jävla gång. Vart inlåst två veckor, det börjar verkligen stiga mig över huvudet. Om den viktigaste tidpunkten på dagen blir om man får gå med sköterskan till kiosken har verkligheten utanför de här väggarna börjat tyna bort alltför mycket.
 
Ute blåser vinden kall,
Kall som bara en höstvind kan
Kunde jag skulle jag stå där
Stå still och låta löven få virra
Låta löven få virra fritt
Löven skulle få virra runt allt som är mitt
Allt som är mitt och bara få virra fritt

I natt drömde jag att jag dog. Det var konstigt för i drömmen var jag rädd för att få kulan i pannan...

 Jag åkte vattenrutschbana i ett vattenland. Helt plötsligt förändrades den glada ljuva sommardagen till terror och skräck. Alla var livrädda och slängde sig ner för rutschbanorna så det blev stopp i tunnlarna. Till en början var jag lugn som en filbunke. På något sätt fick mina nära-döden-upplevelser  från dagarna innan mig att känna att jag besegrat döden. Att ingen kunde stoppa mig från att leva igen. Plötsligt satt vi som på ett led på marken i en kana och där kom mördarna med stora pistoler. De frågade efter allas namn och när man svara fick man ett skott i huvudet. Själv var jag sist i ledet och vägrade svara utan dök under vattnet för att de inte skulle kunna se mig men det gjorde dem självfallet ändå eftersom vattnet var genomskinligt. När pistolskottet avlöstes och träffade sidan av min skalle så vaknade jag upp helt kallsvettig. Precis sekunden innan jag skulle försvinna från jordens yta var jag plötsligt rädd, livrädd, att dö.

-Varför var jag rädd i drömmen? Kanske är det så att jag hela tiden velat leva men inte riktigt har vetat om hur.

Jag väljer livet. Livet med all sin färg, sin glas, med det magiska och tragiska, med värmen, kärleken och kylan, skratten och gråten. Jag väljer livet för att jag kan. Jag väljer livet för att det kan vara lika bra som det är dåligt. För att just jag är värd det fina. För att jag kan vända båten och ro den i hamn.


Mål
hitta rätt mediciner
skaffa katt
publicera min bok
äta frukost lunch och middag
Plugga till fritidsledare

Egopics

oops i did it again

Varning, jävligt personligt inlägg. Behövde skriva av mig. Skriver precis vad jag tänker och tycker och orkar fan inte bry mig en pissmyrsskvätt om vad du tycker om mig eller vad som är lämpligt att skriva på internet. Min blogg, mina tankar, mina inlägg.

PUSS 

Igår fredag fick jag åka hem på permission. Allt gick bra, jag följde med mamma hem och somna i hennes säng i flera timmar. På kvällen kom lillasyster Sara och hennes pojkvän Mattias på besök och skulle äta middag med oss. Mamma hade lagat ungstekt kyckling och potatisklyftor. Lillebror Jonathan kom hem och gav mig en kram, vilket han sällan gör. Jag blev varm i kroppen, jag älskar verkligen mina syskon. Efter min tupplur och före middagen så sa jag att jag skulle hem och byta kläder för att jag kände mig obekväm. 

Bilnycklarna hängde i nyckelskåpet i hallen och jag stoppade på mig dem och gick ut, det var en kall höstkväll. Bilen stod parkerad utanför huset och jag satte mig i bilen och började åka. Parkerade gjorde jag utanför systemet i Kristinehamn. På något som kändes som autopilot gick jag in i affären och fyllde en varukorg med öl.
Hem åkte jag och ställde in de två påsarna i kylen och så bytte jag kläder som jag sagt att jag skulle göra. Väl tillbaka hos mamma åt jag mat och sedan ville jag åka hem. Mamma tillät mig inte att köra eftersom mina kvällsmediciner gjort mig helt groggy. Så Sara och Mattias körde hem mig.

Hemma laddade jag min vattenpipa, öppnade en öl och hämtade kökskniven och toalettpapper. Satt och rökte, halsade ur ölen, hämtade en ny en gång i kvarten och gjorde snitt i armen med kniven. Det kändes bra att bedöva mig men ångesten fanns där, ångesten som aldrig lämnar. De fick mig att trycka kniven hårdare emot den stackars huden. Redan på psykhuset hade jag haft en plan på vad jag skulle göra när jag kom hem. När jag öppnat sjunde ölen så tog jag ned min medicinkorg jag hade stående på bokhyllan och började kolla hur många kartor jag hade av allt. Skulle det räcka?

Niklas ringde jag när jag började bli rädd för mina tankar. Han kom som ett skott när jag berättade för honom vad jag tänkt göra och försökte prata med mig och få mig på andra tankar. Men allt var hopplöst, jag var alltför negativ. Han satt med mig ett tag och jag rökte i sängen. Han höll om mig, det kändes bra men jag ville inte luta mig mot honom för länge jag ville ju kunna dricka också. Som den alkoholist jag är så kan jag inte sluta dricka när jag väl har börjat. Det gjorde ont i mig att jag tagit återfall efter 2 månader nykter.

Efter ett tag slog det slint i hjärnan. Pillren i korgen liksom skrattade åt mig och hånade mig. Det hördes skrik ur korgen: ät mig, ät mig… Då tryckte jag ur ett gäng ur en karta antidepressiva. Niklas blev rädd och försökte stoppa mig men jag fortsatte ta mer tabletter. Han välte ut min öl och mitt glas vatten jag hade stående på bordet så jag inte kunde svälja ner dem. Då försökte jag förgäves att ta mig in på toaletten för att svälja ner pillren med vatten från kranen men han höll fast mig. Vi brottades och en dalahäst i porslin föll ned från bokhyllan och krascha i golvet med en smäll.  Då ringde han ambulansen och polisen kom också.

Jag ville inte dö men orkade inte leva längre, inte med den irriterande emotionella cancern. Ambulanspersonalen och polisen tvingade ner mig i ambulansen. De knäppte fast mig och jag knäppte upp bältet och flydde ur bilen. Ville bara dö, ville upp och dricka mer och ta mer medicin så jag bara kunde få dö någon jävla gång. Jag visste att om jag satte mig i ambulansen igen så skulle jag hamna på psykavdelningen igen så småningom. Polisen såg till att jag hamnade fastspänd i bilen, de hotade med att jag skulle få åka polisbil till akuten men jag sa bara att jag inte kunde bry mig mindre. Så likgiltig, så trött på allt. Konversationerna var bara meningslösa, bara inlärt prat som kom ut. Jag var bara en situation på deras jobb som de får betalt för att lösa så de sen kan åka hem till sina familjer och deras liv.

Ambulansen tog mig till Karlstad vilket tog en tid och då låg jag bara och grät och skrek. Varför kunde de inte bara låta mig få slippa, slippa leva. Akutpersonalen tog prover på mig, när jag blev lämnad själv i rummet letade jag i min handväska efter mer tabletter men polisen måste ha tagit medicinen.

Sen blev det svart och jag vaknade upp något senare kl 6 på morgonen. Då fick jag åka rullstol från akuten till psykavdelningen som jag redan legat på en och en halv vecka. Så less på att vara tillbaka. Sov bort hela lördagen, åt ingenting gick inte ens på toa. Bara full av ångest, ledsen över att livet är så hårt emot än att självmord känns som ända utvägen. Kände att jag önska att Niklas slapp se mitt psyk bryt. Personalen på psyk straffa mig genom att ta mina saker ifrån mig. Till och med min dator, som jag behöver så jag kan skriva av mig. Nu har jag äntligen fått den.

Kanske får åka hem på permission idag. Beror på hur mycket skit jag får för mitt hyss ifrån gårdagen. Var inte så snäll emot mig själv och en sjuksköterska råkade se det idag. Vilket sög pung eftersom hon blev vrång och skulle gå till läkaren så jag kunde få ett straff. Vilket är fucking fucked up. När man mår så jävla piss kan man fan inte rå för vad man gör för galenskap för att slippa ångesten som finns där 24/7. Blir så lack. Blir det så att jag inte får åka pga av detta så tar jag fan och packar mina väskor och försvinner fortare än kvickt. Så jävla trött på att vara inlagd och inlåst. Det är så jävla jobbigt. Man kan fan inte bli frisk när alla runtomkring är så sjuka. 

Önskar mer än allt att jag fick bli frisk och slippa falla tillbaka. Är så rädd för att bli bra igen, komma på benen, orka med vardagen, slippa ha dödslängtan,för jag är så himla rädd att bli sjuk om några veckor/ månader igen. Så får man tydligen inte tänka här, man får bara tänka positivt och icke att förglömma att efter regn kommer solsken. GAAHH säger någon att "det kommer blir bra igen" så blir det bitchslap in the face, whit a chair. Utan tvekan. 

Känner mig så övergiven av Gud. Kanske är det så att Jesus bär mig när jag inte orkar gå själv. Kanske är det så att jag aldrig är ensam för änglarna är med mig. Fast det känns som att Gud har gett upp hoppet om mig. Mina böner blir korta och ofokuserade. Tankarna snurrar iväg på annat, tankarna blir svarta och negativa och så kommer ångesten. Ångesten som aldrig lämnar mitt bröst. Som trycker, river och bultar. Ångesten som tillslut har satt sina spår i varje kroppsdel och som mynnar ut i gråt och panikångest, jag hyperventilerar, längtar efter döden. Längtar efter att det ska bli tyst, i huvudet, i bröstet. Så det kan sluta htrycka, riva och bulta.

Jag saknar att fota & måla